SAAF SKI WEEKEND 2-5 februari 2012

Publicerad av SAAF
Skriven av Helen Damar
2012-02-19
Nyhet
Visningar: 20 st
I år var det dags igen! Den efterlängtade traditionella resan mot de vita finslipade backarna ledde detta år mot Sälen. Över 90 anmälningar gjordes på rekordtid varav 56 stycken lyckligt lottade SAAF:are fick en plats till den oförglömliga resan.

Den 2 februari började den gula bussen åka runt och plocka upp förväntansfulla SAAF:are från Kista, Södertälje, och Västerås medan en minibuss med göteborgare åkte direkt mot Sälen. Sprängfyllda resväskor i alla möjliga storlekar lastades in på bussen medan vissa inbillade sig att de skulle resa till Spanien. Men icke sa Nicke, -23 grader väntade oss bara några timmar bort.



När alla varmt klädda SAAF:are var på plats och bussen var full kickade förbundsordförande Bedros Yevno igång stämningen med roliga skämt men även skämt som inte alltid gick hem. Efter lite skratt, lite pinsamma tystnader och lite information fick Seyde Bunyemen säga Abon d’bachmajo och sedan var det dags för goda mackor, festisar, film och skratt. Man kunde känna av den lite spända atmosfären då alla inte kände varandra än. För inte visste vi då att vi skulle skapa underbara minnen och få en oförglömlig resa tillsammans med alla dessa härliga människor.

Från start fram till slutdestinationen, med en restid på cirka 9 timmar, var vi äntligen framme. Så fort bussdörren öppnades kunde vi känna den kalla kylan svepa förbi våra ansikten och vi kunde se de branta backarna framför oss; vi var definitivt framme. Det första vi gjorde var att besöka våra stugor. Vi var 6-8 personer i varje stuga och årets stugor var bekväma, mysiga och varma, förutom en stuga som hade oturen med sig som resulterade till att kyla blåste in genom fönstren. Att känna -23 graders vindpustar genom fönstret är en riktig höjdare. Eller? Men som tur är så öppnade alla stugor dörren för de stackars frusna pojkarna så det var bara att välja stuga att värma sig i. När alla valt rum och gjort sig bekväma i stugorna var det pizzadags! Nästan inga satt ensamma och åt i sina stugor utan de flesta bjöd in varandra och började redan då lära känna varandra. Vilken otrolig gemenskap redan under den första timmen!! Nästa destination var bussen som skulle ta oss till skidorna och allt annat som skulle hyras. Efter många långa köer och många långa minuter var vi äntligen klara och bussen körde tillbaka oss till stugorna. Nu började man längta till morgondagen och backarna!



Varje kväll klockan 20.00 samlades alla SAAF:are i Experium, som var ett stort ställe där man bland annat kunde ha föreläsningar, bowla, bar, spa, med mer. Vi samlades för att bland annat leka lära-känna-lekar, som vi gjorde första kvällen, ha en diskussionsstund om ”vad man känner är viktigast att bevara för att syrianerna ska bestå” som vi hade andra kvällen, och bowling som vi skulle ha sista kvällen. Det tog inte lång tid innan alla började prata med alla. Efter samlingen tog sig alla hem och man kunde höra musiken börja spelas från alla stugor. Vaaaare festdags eller!? Oh yes. Första kvällen = lyckad!

Den 3 februari klockan 10.00 utanför stugorna kunde man se att de flesta SAAF:arna var redo för den första dagen på backen. Temperaturen visade -21 och solen sken vackert. Håret på huvudet frös snart till is-liknande vita slingor men det gjorde oss inte så mycket eftersom att vi längtat efter att börja åka. Det fanns backar för alla, för de fega, för de lite modigare och för de modigaste. Vissa åkte skidor och de lite coolare åkte snowboard och det var härligt att se hur alla hjälpte varandra i backarna. Vissa åkte på backarna flera timmar i sträck medan andra tog en liten paus i McDonalds för att dricka varm choklad och värma sig en stund. Den andra dagen på backen var minst lika rolig. Vädret var dock lite molnigare, blåsigare och snöigare, men det var också en känsla för sig! Det blev lite med action på backarna. Peppar peppar, ta i trä, så skadade sig ingen under resan. Riktigt grymma var vi!! …men ack vilken träningsvärk vi alla hade!



Att sova under Sälenresan var ingen höjdare. Varje kväll var alla SAAF:are uppe nätterna långa. I varje stuga stötte man på olika bravader, allt från dans, musik, skratt, maffia, charader och andra lekar, mingel, mat, sötsaker och mycket annat! I Bedros stuga fann man aldrig lugn och ro, där var det fest varje kväll, hela kvällen. Luften var kvav och på kvällarna bestod den mellanstora stugan av ca 45 SAAF:are som snålade med att andas så att luften inte skulle ta slut. Men vad gör det när gemenskapen som man kände av i stugorna var så fantastisk!? Alla gick runt i allas stugor och kände sig som hemma i var och en av dem. Det syntes tydligt på varje människa att de hade roligt, allas Colgate leenden lyste upp omgivningen och vi ville inte att dagarna skulle ta slut. Under kvällarna fick vi se allt från Malek Hannas dolda städtalanger till Tony Altuns huvud slåendes mot taket, vilka minnen!
… När vissa gått och lagt sig hade en speciell stuga tebjudning varje natt klockan 03.00. Det var en favorit hos ett dussin av SAAF:arna som tyckte det var skönt att avsluta de hektiska kvällarna med några lugna mysiga timmar med en kopp varm te med en touch av kärlek i handen och lite frågesport och skratt.



Under den sista kvällssamlingen i Experium fick vi ett besök av en av medgrundarna till SAAF, Jenny Aksan Hanna. Hon var där med jobbet och besökte oss lite spontant vilket var trevligt. Samma kväll var det bowlingdags och vi delades in i olika lag. Vi hörde många tjohej som betydde strike och de killar och tjejer som fick mest poäng var Sara, Diana, Daniel E. och Maikel som fick några fina priser. Den sista kvällen var kommen och innerst inne kände alla en gnutta sorg. Vi njöt av varje sekund, gick runt i alla stugor, umgicks med allt, skrattade med alla och festade ordentligt tillsammans. De flesta la sig cirka 5-6 på morgonen och vaknade bara några timmar senare för att förbereda inför hemfärden. Städa, skrubba och packa ner det sista, och sedan startade den gula bussen. Under bussresan hem var alla mörbultade SAAF:are halvt avlidna. Man kunde höra snarkande, musik från mobilerna men det fanns även det piggare folket som pratade, skrattade och diskuterade. Med en ganska lugn bussresa hem hoppade fler och fler av bussen, kramades och tackade varandra för en underbar resa.

På vägen till Sälen var vi 56 vilsna själar i hopp om att hitta den rätta vägen i livet, men på vägen hem var vi 56 glädjefyllda själar som visste precis vad vi ville och vad meningen med livet är: att göra om detta nästa år, samma plats, samma människor, samma tid, samma stugor, samma andedräkter och samma livsglädje. Det kändes som att vi känt varandra hela livet.



Jag talar nog inte för mig själv när jag säger att många av oss har funnit vänner för livet. TACK!